En morgon på väg på företagsfotografering

Klockan är 08:24 o jag sitter på tunnelbanan. Det är rätt mycket människor och det gick precis på en tjej som stinker rök. 
Jag är på väg på jobb och börjar känna den välbekanta känslan i kropp o mage. Den börjar i magen o sprider sig sen till armarna, axlarna och huvudet...  Benen pirrar och rädslan ligger nånstans på en 3a... Tror jag. Det är svårt att veta ibland.

beloved larare_belovedkurs_beloved kurs_moment design_panikangest

Jag har inte rädsla på samma sätt längre, den är mer som ett spöke från förr. Jag har gått igenom samma rutin ett tusental gånger och vet om att jag har verktyg att hantera det. Det hjälper.

Ibland växer dock rädslan från en liten värmande bris till en vildeld som inte kan kontrolleras. Då gråter jag oftast och ger upp, men efter några minuter eller en halvtimme så rätar jag på ryggen, får fan i blick och tar styret igen. Detta händer kanske 3 gånger om året eller mer om jag är stressad och orolig mycket.

Nu är jag vid medis. Hjärtat är inte rädd längre men magen spökar fortfarande. Men jag är säker dit jag ska. Jag ska göra det jag är bäst på. Jag ska leva o skratta o må bra. O få andra o må bra - för Det gör jag bäst.

Fotograf: Gisela Gatenheim

Fotograf: Gisela Gatenheim

En vardagskväll klockan 17:24

På t-banan igen. Inte så konstigt egentligen att samma sak uppträder gång på gång på samma ställe utan faktiskt precis så som hjärnan funkar. Samma miljö framkallar det protokoll som hjärnan skapat och kör när den utsätts för triggers. I detta fall var det lunchen med en väninna som haft magsjuka i veckan. Hon var såklart inte sjuk längre men det spelar ingen roll för min hjärna som drar igång rätt protokoll. Då börjar illamåendet och magen rumlar runt. 

George säger "Du är nog sjuk. Hon smittade dig. Du kommer bli dålig på tunnelbanan o alla kommer titta på dig"

I detta läge andas jag djupt och trycker ut diafragman för o släppa på spänningarna i kroppen. Jag plockar upp hörlurarna och sätter igång Spotify. "Under the Sea" från tecknade filmen Lilla Sjöjungfrun gör mig ofta glad. Den påminner mig om min kusin Hillary i Colorado som jag älskar till månen och tillbaka. 

brollopsfotograf linda rehlin_destination wedding colorado_beloved larare_belovedkurs_beloved kurs_moment design

Så George försöker igen: "Du är lite yr nu, mannen bredvid har en parfym som är jättestark. Den får dig o må illa" Jag höjer volymen och sjunger med i huvudet "The seaweed is always greener in somebody elses lake... Under the sea... Lalalalala... "

Tack George. Jag hör dig. Jag känner igen känslorna. Tack hjärnan för hjälpen - men det är fel beställning! 

Jag ska bara ta en bild - jag är trygg o säker! En tanke är bara ord i en rad. Det är jag som ger de en mening när jag agerar som om de är sanna.

//L  

Comment